Howard Gardner, en framstående utvecklingspsykolog från USA, är kanske mest känd för sin teori om multipla intelligenser, introducerad under 1980-talet. Den banbrytande idén utmanade traditionella synsätt på intelligens som en enskild, ärftlig förmåga, mätt genom IQ-tester.
Gardner publicerade ett verk som hette ”Frames of mind” i vilken han föreslog att mänsklig kapacitet omfattar en rad olika intelligenser. Denna teori belyste vikten av att erkänna en bredare uppsättning färdigheter och talanger i utbildning och samhällsliv.
Teorin om multipla intelligenser identifierar ursprungligen sju intelligenser:
- lingvistisk (språklig)
- logisk-matematisk
- visuell/spatial
- musikalisk
- kroppslig/kinestetisk
- social (interpersonell)
- självkännedom (intrapersonell)
År 1999 utökade han listan med ytterligare intelligenser, inklusive naturalistisk och existentiell intelligens. Gardner hävdade att varje individ har en unik blandning av dessa intelligenser, vilket påverkar deras inlärningsstil och potentiella framgång i livet.
I vanligt förekommande IQ-tester ingår inte alla av Gardners definierade intelligenser. Där ligger oftast fokus på att mäta personens logisk-matematiska och visuo-spatiala förmågor, samt ibland även den språkliga intelligensen.
OBS! De sju intelligenserna enligt Gardner ska inte förväxlas med Thurstones sju primära intelligensfaktorer – en modell som rör faktoranalys av intelligent beteende.
Gardners forskning om kreativitet, ledarskap och etik
Utöver sitt arbete med multipla intelligenser har Gardner bidragit till ett flertal områden inom psykologi och utbildning, inklusive forskning om kreativitet, ledarskap och etik.
Hans insikter har inspirerat pedagoger över hela världen att anpassa undervisningsmetoder för att tillgodose en mångfald av lärandestilar.
Trots bred acceptans och inflytande har Gardners teori också mött kritik, främst gällande svårigheter med empirisk validering av de olika intelligenserna och frågan om de faktiskt representerar distinkta intelligenser snarare än talanger eller personliga preferenser.
Kritiker hävdar även att teorin kan sakna den strikta vetenskapliga aspekten som krävs för att omdefiniera intelligens.
