Lokalsinne: en förmåga som kan tränas upp

Lokalsinne, ofta associerat med förmågan att navigera och orientera sig i omgivningen, är djupt förankrat i hjärnans funktioner. Detta sinne involverar komplexa neurala nätverk, främst belägna i hippocampus och entorhinala cortex, två områden i hjärnan som spelar en avgörande roll för minnet och rumslig navigation.

Hippocampus hjälper till med att bilda nya minnen om miljöer och orienteringspunkter, medan entorhinala cortex är viktigt för rumslig bearbetning och navigation.

Bra och dåligt lokalsinne

Individers förmåga att orientera sig skiljer sig åt av flera anledningar. Genetiska faktorer kan påverka storleken och effektiviteten hos hippocampus, vilket i sin tur påverkar lokalsinnet (1).

Ålder är en betydande faktor som förklarar skillnaden mellan unga och äldre personer. Forskningsresultat är ganska entydiga kring att det tar längre tid för äldre personer att bygga upp en ”karta” i sin hjärna över ett nytt område, än vad det tar för unga personer (2).

Dessutom spelar erfarenhet och träning en viktig roll; personer som regelbundet utmanar sitt lokalsinne, till exempel genom orientering eller att navigera i nya miljöer utan hjälp av GPS, tenderar att utveckla starkare förmågor inom detta område.

Sen finns det faktiskt en del personer som verkligen kan säga att de har dåligt lokalsinne och det är de med topografisk disorientation. Tillståndet kan också kallas för visuospatial dysgnosi eller ”vilsesyndromet”. Orsaken kan bero på flera saker men det är en oförmåga att kunna sätta sig själv i relation till omgivningen och att skapa de kognitiva kartor i hjärnan som behövs.

Träna upp sitt eget lokalsinne

Träning kan definitivt förbättra ens lokalsinne. Kognitiva övningar som kräver mental kartläggning av omgivningen, minnesspel och fysiska aktiviteter som stärker rumslig medvetenhet bidrar till att förbättra denna förmåga.

I en radiointervju från P4 Västerbotten förklarar Lars Nyberg, professor i neurovetenskap vid Umeå universitet, om relationen mellan minnet och lokalsinnet. Lyssna här.

Han lyfter i inslaget också att inställningen till sin egen förmåga att hitta kan styra hur bra lokalsinne vi har. Personer som har inställningen att de är såna som aldrig hittar utmanar inte sig själva att ens försöka.

De kanske förlitar sig på andra i sällskapet att hitta eller plockar fram kartan och GPS i mobilen direkt, utan att ens försöka. Vill man får ett bättre lokalsinne behöver man träna, så enkelt är det.

Dessa aktiviteter stimulerar hjärnan och kan leda till neuroplastiska förändringar, vilket innebär att hjärnans neurala nätverk anpassar sig och blir mer effektiva på att hantera rumslig information.

Relationen mellan lokalsinne och rumsuppfattning (spatial förmåga), är nära knuten. Rumsuppfattning avser förmågan att förstå, resonera och interagera med tre-dimensionella objekt i rummet.

Det inkluderar att kunna bedöma avstånd, storlek, form, position och riktning av objekt i relation till varandra och sig själv. Denna förmåga är grundläggande för att navigera effektivt i rummet. Således kompletterar och förstärker ett välutvecklat lokalsinne ens rumsuppfattning.

För att förbättra dessa förmågor rekommenderas det att engagera sig i aktiviteter som kräver mental kartläggning och spatial problemlösning, såsom att lära sig nya vägar utanför sitt vanliga område. Genom att kontinuerligt utmana och träna dessa områden av hjärnan kan man förbättra både sitt lokalsinne och sin rumsuppfattning.

Sjukdomar och tillstånd som försämrar lokalsinnet

Flera sjukdomar och tillstånd kan negativt påverka individens lokalsinne genom att störa de hjärnstrukturer och neurala nätverk som är involverade i navigation och rumslig orientering. De mest framträdande inkluderar:

1. Alzheimer’s sjukdom: Denna progressiva neurodegenerativa sjukdom påverkar främst minnet och kognitiva funktioner, inklusive förmågan till rumslig orientering.
2. Stroke: En stroke kan leda till skador på specifika delar av hjärnan som hanterar rumslig bearbetning.
3. Traumatiska hjärnskador (THS): Skador på hjärnan, oavsett orsak, kan påverka de områden som är viktiga för lokalsinnet. Individer med THS kan ha problem med att processa rumslig information korrekt, vilket resulterar i förvirring och orienteringsproblem.
4. Demens: Utöver Alzheimer’s sjukdom inkluderar demens en rad tillstånd som påverkar hjärnan och försämrar kognitiva funktioner. Många former av demens inverkar negativt på lokalsinnet genom att försämra minnet, uppmärksamheten och förmågan att tolka rumsliga relationer.
5. Temporallobsepilepsi: Denna form av epilepsi, som ofta involverar hippocampus, kan störa patientens förmåga att navigera och orientera sig i rummet. Anfallen kan leda till tillfällig desorientering och långsiktigt kan sjukdomen påverka minnet och lokalsinnet.
6. Parkinsons sjukdom: Denna progressiva neurologiska störning påverkar rörelsekontrollen men kan också inverka på kognitiva funktioner, inklusive spatial orientering. De motoriska symptomen i kombination med spatial desorientering kan göra det svårt för individer att navigera i sin omgivning.

Även om det inte alltid är möjligt att helt återställa lokalsinnet i dessa fall, kan vissa terapiformer och anpassningar bidra till att förbättra livskvaliteten för de drabbade.

Kognitiv rehabilitering med VR, som inkluderar övningar för att stärka minne och rumslig orientering, och användningen av hjälpmedel som GPS-enheter kan underlätta vardagen för personer med nedsatt lokalsinne på grund av sjukdom eller skada.

---

Källor

1. Iaria, G., Lanyon, L. J., Fox, C. J., Giaschi, D., & Barton, J. J. (2008). Navigational skills correlate with hippocampal fractional anisotropy in humans. Hippocampus, 18(4), 335–339. https://doi.org/10.1002/hipo.20400
2. Iaria, G., Palermo, L., Committeri, G., & Barton, J. J. (2009). Age differences in the formation and use of cognitive maps. Behavioural brain research, 196(2), 187–191. https://doi.org/10.1016/j.bbr.2008.08.040
3. Griesbauer, E. M., Manley, E., Wiener, J. M., & Spiers, H. J. (2022). London taxi drivers: A review of neurocognitive studies and an exploration of how they build their cognitive map of London. Hippocampus, 32(1), 3–20. https://doi.org/10.1002/hipo.23395